Staffan Valdemar Holm – här och nu

Skrevet af Ulla Lisa

”Den som gör en resa har något att berätta” är ett tyskt ordspråk. När jag sålunda nyligen var i Düsseldorf, hade jag nöjet se en fantastisk uppsättning. ”Tage Unter” är en pjäs av  norrmannen Arne Lygre, som uruppförs just nu. Det i sin tur ledde till att jag bad om ett samtal med Staffan Valdemar Holm, kallad kulturens Mourinho i SvD, den nytillträdde generalintendenten för hela Düsseldorfer Schauspielhaus. Vi fick en intensiv stund tillsammans – Staffan har inte varit ledig en enda dag sedan nyår, så jag känner mig hedrad.

– Det är högt tempo här, Nordrhein Westfalen består av ca 19 miljoner människor på en yta lika stor som Dalarna. Det är en intensivt intresserad publik som ställer stora – och ibland högljudda krav på oss. Engagemanget i samhället i kulturella frågor är stort i Tyskland, ja överallt annars än i Sverige faktiskt. Var blir man annars bjuden på lunch av ledningen i bl a Deutsche Bank för att diskutera uppsättningarna? Publiken här är blandad, vilket inte är fallet i Sverige där det främst är kvinnorna som är de stora kulturkonsumenterna. Det är oerhört stimulerande att det finns en kulturell bildning här och att det pågår ett samtal där alla faktiskt deltar. Sverige är en slags kulturell ankdamm i periferin, även om vi inte ser det när vi befinner oss på hemmaplan.

– Vi har en budget på 26 milj €, varav 23 är bidrag, och över 450 personer anställda. När jag tillträdde i augusti 2011, tog jag över en del praktiska problem med en försenad ombyggnad, sjukdom i ensemblen osv. Det innebär att jag fått ägna mer tid åt att lösa praktiska frågor än att ta tag i det visionära, där jag helst vill och ska jobba. Det tar några år innan man som ledare kan påverka utvecklingen dit man vill, nu har jag sex år på mig. Oerhört stimulerande, men ibland frågar jag mig vad jag gett mig in i. Det privata priset är högt med långa dagar, helger och minimal tid med familjen. Men – hade jag inte ångrat mig om jag tackat nej…?

Vilken fråga som aldrig ställts önskar du dig i intervjun?  Staffan ler lite och säger eftertänksamt:

– Ja, det är väl varför jag överhuvudtaget valde denna banan? Jag är uppväxt i Skåne, på landet, och hade ingen självklar koppling till kulturen. Jag läste massvis, valde sport och lek och gillade allting som handlade om gemensamhet. Det blev teaterkunskap i Lund, mest därför att det verkade enkelt p g a att jag redan läst de flesta av böckerna på litteraturlistan! Då kunde jag ägna mig åt punk istället, mycket roligare. Min kompis som släpade med mig på en massa trista teaterföreställningar utmanade mig, ”gör bättre själv”, när jag klagade på de förstelnade sena sjuttiotalsföreställningarna som fastnat i trött vänsterretorik. Så jag sökte in på Statens Teaterskole i Köpenhamn som en ren utmaning.

Hur kom du igång med de första uppdragen?

– När jag studerat färdigt, var jag rätt stressad av att två kompisar redan fått jobb och inte jag. Insåg att jag måste ta eget initiativ, kunde ju inte sitta och vänta på Godot…Satte upp en helkväll med tre monologer, text av bl a en nunna på 900-talet och en satanist osv. Det hela blev omtalat i branschen, och sedan dess har jag aldrig sökt ett uppdrag utan blivit tillfrågad. Jag vill verkligen rekommendera att man tar initiativ själv.

– Är långt ifrån en fanatiker eller teaternörd. Ser mycket teater i jobbet, och känner inte att jag behöver göra det när jag är ledig. Nörderi kan innebära att man fastnar i detaljer och inte ser varken helheten eller driver saker framåt. Ibland kan jag rent av bli rätt trött på teater… Ett verk kan vara oerhört fascinerande, men det så att säga faller i bitar framför ögonen när man ska dekonstruera det för att sedan ta fram sin vision av hur det skall gestaltas.

Hur ser du på din ledarroll?

– Min roll är först och främst att driva på och ta fasta på allas kompetens i ett teaterhus. Det är ett enormt maskineri där inget får klicka. Att jobba här innebär högt tempo. Skådespelarna är inlästa och klara redan vid repetititonsstart (på gott och ont) och har ett dramatiskt utspel med blod, svett, tårar och ifrågasättande av precis allting. Samtidigt är de oerhört professionella. De har upp till fem roller på en gång och det ställer höga krav. Alla vet att de inte har livstidsanställning. Varje ögonblick kan deras avtal sägas upp. Jag lät 30 gå och anställde 20 nya. Men i Tyskland finns så många teatrar att söka till att det innebär en hälsosam pollinering i branschen.

Dina bästa tips till unga skådespelare?

– Jobba, jobba, jobba. Ta alla möjligheter att spela, oavsett vad och var. Allt ger erfarenheter och du blir synlig. Stå för någonting eget, det är viktigt.

Personlig reflektion från mig, Ulla-Lisa: Undrar om alla i Sverige begriper vilka ärofulla uppdrag som Holm genomfört och genomför internationellt? Tar vi tillvara hans erfarenheter tillräckligt för att undvika det svenska ankdammssyndromet? Hur många internationellt erkända kulturella storheter har vi egentligen idag över huvudtaget?

Foto:  Sebastian Hoppe.

Tweet
Be Sociable, Share!

Opdateret d. 26. januar 2012 i kategorien: Fra Ulla-Lisa Thordens blog . Andre indlæg af

Ingen kommentarer - bliv den første! Skriv kommentar

You must be logged in to post a comment.

Følg kommentarer via RSS

Bøger til selvstændige: