Forfatterarkiv
Skrevet af Ulla Lisa
”Den som gör en resa har något att berätta” är ett tyskt ordspråk. När jag sålunda nyligen var i Düsseldorf, hade jag nöjet se en fantastisk uppsättning. ”Tage Unter” är en pjäs av norrmannen Arne Lygre, som uruppförs just nu. Det i sin tur ledde till att jag bad om ett samtal med Staffan Valdemar Holm, kallad kulturens Mourinho i SvD, den nytillträdde generalintendenten för hela Düsseldorfer Schauspielhaus. Vi fick en intensiv stund tillsammans – Staffan har inte varit ledig en enda dag sedan nyår, så jag känner mig hedrad.
- Det är högt tempo här, Nordrhein Westfalen består av ca 19 miljoner människor på en yta lika stor som Dalarna. Det är en intensivt intresserad publik som ställer stora – och ibland högljudda krav på oss. Engagemanget i samhället i kulturella frågor är stort i Tyskland, ja överallt annars än i Sverige faktiskt. Var blir man annars bjuden på lunch av ledningen i bl a Deutsche Bank för att diskutera uppsättningarna? Publiken här är blandad, vilket inte är fallet i Sverige där det främst är kvinnorna som är de stora kulturkonsumenterna. Det är oerhört stimulerande att det finns en kulturell bildning här och att det pågår ett samtal där alla faktiskt deltar. Sverige är en slags kulturell ankdamm i periferin, även om vi inte ser det när vi befinner oss på hemmaplan.
- Vi har en budget på 26 milj €, varav 23 är bidrag, och över 450 personer anställda. När jag tillträdde i augusti 2011, tog jag över en del praktiska problem med en försenad ombyggnad, sjukdom i ensemblen osv. Det innebär att jag fått ägna mer tid åt att lösa praktiska frågor än att ta tag i det visionära, där jag helst vill och ska jobba. Det tar några år innan man som ledare kan påverka utvecklingen dit man vill, nu har jag sex år på mig. Oerhört stimulerande, men ibland frågar jag mig vad jag gett mig in i. Det privata priset är högt med långa dagar, helger och minimal tid med familjen. Men – hade jag inte ångrat mig om jag tackat nej…?
Vilken fråga som aldrig ställts önskar du dig i intervjun? Staffan ler lite och säger eftertänksamt:
- Ja, det är väl varför jag överhuvudtaget valde denna banan? Jag är uppväxt i Skåne, på landet, och hade ingen självklar koppling till kulturen. Jag läste massvis, valde sport och lek och gillade allting som handlade om gemensamhet. Det blev teaterkunskap i Lund, mest därför att det verkade enkelt p g a att jag redan läst de flesta av böckerna på litteraturlistan! Då kunde jag ägna mig åt punk istället, mycket roligare. Min kompis som släpade med mig på en massa trista teaterföreställningar utmanade mig, ”gör bättre själv”, när jag klagade på de förstelnade sena sjuttiotalsföreställningarna som fastnat i trött vänsterretorik. Så jag sökte in på Statens Teaterskole i Köpenhamn som en ren utmaning.
Hur kom du igång med de första uppdragen?
- När jag studerat färdigt, var jag rätt stressad av att två kompisar redan fått jobb och inte jag. Insåg att jag måste ta eget initiativ, kunde ju inte sitta och vänta på Godot…Satte upp en helkväll med tre monologer, text av bl a en nunna på 900-talet och en satanist osv. Det hela blev omtalat i branschen, och sedan dess har jag aldrig sökt ett uppdrag utan blivit tillfrågad. Jag vill verkligen rekommendera att man tar initiativ själv.
- Är långt ifrån en fanatiker eller teaternörd. Ser mycket teater i jobbet, och känner inte att jag behöver göra det när jag är ledig. Nörderi kan innebära att man fastnar i detaljer och inte ser varken helheten eller driver saker framåt. Ibland kan jag rent av bli rätt trött på teater… Ett verk kan vara oerhört fascinerande, men det så att säga faller i bitar framför ögonen när man ska dekonstruera det för att sedan ta fram sin vision av hur det skall gestaltas.
Hur ser du på din ledarroll?
- Min roll är först och främst att driva på och ta fasta på allas kompetens i ett teaterhus. Det är ett enormt maskineri där inget får klicka. Att jobba här innebär högt tempo. Skådespelarna är inlästa och klara redan vid repetititonsstart (på gott och ont) och har ett dramatiskt utspel med blod, svett, tårar och ifrågasättande av precis allting. Samtidigt är de oerhört professionella. De har upp till fem roller på en gång och det ställer höga krav. Alla vet att de inte har livstidsanställning. Varje ögonblick kan deras avtal sägas upp. Jag lät 30 gå och anställde 20 nya. Men i Tyskland finns så många teatrar att söka till att det innebär en hälsosam pollinering i branschen.
Dina bästa tips till unga skådespelare?
- Jobba, jobba, jobba. Ta alla möjligheter att spela, oavsett vad och var. Allt ger erfarenheter och du blir synlig. Stå för någonting eget, det är viktigt.
Personlig reflektion från mig, Ulla-Lisa: Undrar om alla i Sverige begriper vilka ärofulla uppdrag som Holm genomfört och genomför internationellt? Tar vi tillvara hans erfarenheter tillräckligt för att undvika det svenska ankdammssyndromet? Hur många internationellt erkända kulturella storheter har vi egentligen idag över huvudtaget?
Foto: Sebastian Hoppe.
26. januar 2012 kl. 17:40
Skrevet af Ulla Lisa
Kan poeter samarbeta med en kommersiell bokhandel? I ett kommunalt bibliotek? Och hur många komponerar musik enbart för att tjäna pengar?
Om detta skrev journalisten Ingrid Sjökvist för ett par månader sedan på Kulturdelen.nu, hemsida för det idella och politiskt obundna projektet Kulturdelen i Södertälje.
Utgångspunkten är att det sedan något år tillbaka finns ett speciellt poesirum på Stockholms stadsbibliotek, Bokbazar Poesi. Besökare har kunnat lyssna till uppläsningar, träffa poeter, upptäcka ny litteratur OCH via en dator, genom ett samarbete med en nätbokhandel, även köpa poesi.
Enligt Sjökvist hade den här typen av samarbete inte varit möjligt för bara fem år sedan. Inte ens i en litterär genre där i stor sett varje utgivning är en förlustaffär för förlagen och där det ibland verkar finnas fler författare än läsare. Orsaken är att vi i dag börjat att acceptera det kommersiella.
Annat var det på 70-talet när Abbas musik skulle bojkottas för att den var kommersiell. Men hur många hävdar på fullt allvar i dag att Björn och Benny skrev sina låtar enbart för att tjäna pengar?
Här kan du läsa mer om Bokbazar Poesi och om bibliotekspersonalens höga ambitioner: att bli ett av Sveriges poesicentra.
19. januar 2012 kl. 10:50
Skrevet af Ulla Lisa
Visa ditt engagemang och stöd genom att skicka ett upprop till regeringen att göra allt för att få de fängslade journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye fria i Etiopien!
Svenska Fotografers Förbund har tagit initiativet till detta upprop.
16. januar 2012 kl. 09:21
Skrevet af Ulla Lisa
Så här i årets första veckor är man fylld av allehanda god föresatser. Allt ska bli bättre, allt ska man göra i år som man inte gjorde förra året osv. Frågan är ju vad som behövs för att det verkligen ska bli så också? En hetsig debatt råder just nu i pressen där Bengt Ohlsson och Åsa Linderborg gör upp om den s k kulturvänstern. Det ska bli intressant att se var debatten tar vägen så småningom, alternativt att den dör ut efter att tillräckligt många pajer har kastats.
Personligen hinner jag inte debattera så mycket. Istället kavlar jag varje dag upp ärmarna för att i någon mån kunna peppa kulturskaparna att ta ett steg framåt i sin utveckling och se till att våga ta betalt för det de gör. Under hösten har jag medverkat i ett antal föreläsningar och workshops, där debatten gått högt av helt andra skäl än om den är vänster eller höger. Det handlar om att försörja sig helt enkelt. Precis som välbetalda kulturjournalister vill.
Det vi alla förundras över är att svenskarna hellre köper generiska verk från Det Stora Varuhuset för stora summor, istället för att köpa ett originalverk av en konstnär i sin närhet. Är det ramen månne…? Tycke och smak ska v inte diskutera, tycker du om det är det ju bra. Frågan gäller istället varför man gynnar ett företag där stålarna hamnar i Lichtenstein eller annat skatteparadis, istället för att hjälpa till med att grannen har råd med hyran och veta vem som gjorde verket. Det ena goda utesluter kanske inte det andra. Personligen tycker jag mig märka att de olika grupperna inte hittar varandra – konstnären tvekar inför kostnaden att hyra in sig i galleri eller lokal och den potentiella köparen vågar inte gå in ett konstgalleri där han eller hon känner sig obekant med hela miljön, i värsta fall som en idiot. Tala om mismatchning!
Är det möjligen därför som konstvandringar blir succéer och växer år från år? Är det därför de flesta tycker det är omåttligt spännande att besöka en ateljé och se ”hur det går till”? Eller att få lära känna konstnären lite och därmed få något slags förhållande till verken?
Men sedan kommer det knepiga. Jag upplever ofta att den konstnärligt utövande inte vågar sätta rätt pris på sitt verk och förhandla kring det. En tandläkare tar ledigt ut sitt pris för en rotfyllning medan konstnären tycker det är pinsamt att förhandla. Så blir ju priset därefter… alltså lågt.
För det kan väl aldrig vara så att svenskarna faktiskt inte är det minsta intresserade p g a att de aldrig lärt sig att respektera och uppskatta kulturskapande redan som små…? Och därmed inte förstår att det ligger lika mycket kunskap bakom ett konstnärligt verk som att bygga hus eller laga tänder. ”Kulturskapande är infrastruktur” sade en deltagare på en workshop i december. Tänk så torftigt vårt samhälle skulle vara om det inte genomsyrades av ännu otänkta tankar som genomsyrar det vi ser och upplever varje dag…
Köp ett original. Det behöver inte vara Mona Lisa.
9. januar 2012 kl. 12:47
Skrevet af Ulla Lisa
Under mellandagarna har jag läst boken Full koll! av frilansjournalisten Lotta Abrahamsson. Undertiteln, Konsten att bli mer effektiv och kreativ i vardagen, beskriver ganska väl vad den handlar om: genom att skapa ordning i sitt liv (privatliv och yrkesliv) och bland sina prylar går det faktiskt att bli effektivare och att få saker gjorda snabbare.
Effektivitet och kreativitet behöver inte vara de motsatser som konstnärsmyten ibland beskriver dem som. Tvärtom: genom att slippa att leta efter saker och att inte riskera att drunkna i pappershögar blir det mer tid och energi över till arbetet i skaparhatten.
En viktig del av boken handlar om rädslan för att sälja, rädslan för att få nej, att bli utskrattad och att ens idéer eller verk inte ska duga. Abrahamsson delar generöst med sig av tips om hur man kan tackla problemen. Liksom om hur hon hittar inspiration, motivation och hur hon framgångsrikt berömmer och hejar på sig själv. Och inte minst handlar det om hennes egen resa från att ha varit en extremt slarvig ”konstnärssjäl” till att bli en framgångsrik egenföretagare, journalist och författare med koll på läget OCH ordning och reda.
Läsning rekommenderas!
3. januar 2012 kl. 17:19
Skrevet af Ulla Lisa
Tidningen Cap & Design ger i sitt senaste nummer under avdelningen trender fem boktips. Temat är kreativitet och inspiration. Och en av böckerna är… Just det: Luspank och idérik.
Så här skriver Sara Wilk om vår bok:
”…boken tar avstamp i krocken mellan skapandet och företagandet samt de problem som den medför. Sedan ger författarna, mycket pedagogiskt, råd, tips och guidning.”.
Övriga tipsböcker i Cap & Design:
Behind the Zines: Self Publishing Culture
Ready to Print, Handbook for Media Designers av Kristina Nickel
Storytelling for User Experience av Whitney Quesenbery och Kevin Brooks
Kolla! Katalog 2011 från Föreningens Svenska tecknare
14. december 2011 kl. 16:22
Skrevet af Ulla Lisa
I dag publicerade galleristen och galleriförbundets ordförande Björn Wetterling en debattartikel i Dagens Industri.
Wetterling menar att politikerna inte har insett värdet av att satsa på kulturskaparnas viktiga roll i samhället. Han pekar på utredningar som genomförts i EU, där allt pekar på vikten av att ta tillvara de kreativa näringarna. Vi kan bara hålla med, vi har ju redan skrivit om detta i vår bok.
Alla kulturskapare håller kanske inte med om att betraktas som ett viktigt tillskott i ekonomin, utan vill se sig som fria konstnärer och skapande människor utan kommersiella hänsyn. Oavsett hur man ser på kulturkaparnas roll, så måste vi kontstatera att kreativa människor skapar nya sätt att se på omvärlden, lösa problem, ställa intressanta frågor, ge spännnade svar, hantera obekväma sanningar och rent allmänt vända upp och ned på invanda (läs uttjänta) begrepp.
Läs hela artikeln här.
1. december 2011 kl. 23:01
Skrevet af Ulla Lisa
I somras ”avslöjade” Fredrik Reinfeldt att han under semestern läst fyra romaner av Camilla Läckberg. De var bra tyckte statsministern. Ett uttalande som den marknadsföringsskickliga Läckberg naturligtvis inte var sen att utnyttja (ja, med god hjälp av med media förstås, men hon bloggade själv också).
Nu försöker författarkollegan Arne Dahl få Reinfeldt intresserad av hans böcker. På sin Facebooksida berättar Dahl att han skickat inte mindre fem böcker (av totalt tio kriminalromaner om A-gruppen till statsministern. Med varje bokpaket finns också en personlig hälsning.
Så här såg brevet i den tredje leveransen ut:
Och i det senaste brevet skrev han (och syftade på Läckbergs historier):
”Då har vi kommit halvvägs. Västkustens tångluktande stränder känns allt mer avlägsna inte sant? Mord i fiktion kittlar som mest på hemmaplan.
Stockholm, Stockholm stad i världen. Stockholm, Stockholm världens stad!”.
Kanske bra marknadsföring det också. Kul är det i alla fall!
(Fotot är taget av Sara Arnald)
19. november 2011 kl. 20:36
Skrevet af Ulla Lisa
Att det är svårt för frilansjournalister att livnära sig på kulturjournalistik är ingen nyhet. Men är det rätt att kulturtidskrifter som får statligt stöd fylls med professionellt material som tidningsägaren inte betalar för? Det är ju förvisso ingen som tvingar duktiga skribenter att arbeta gratis eller för löjligt låga ersättningar, men frågan är ändå intressant.
Så här säger Malin Wahlstedt, suppleant i Frilans Riks (en del av Svenska Journalistförbundet) i senaste utgåvan av Frilansjournalisten:
– Det blir lite absurt när man ger statliga stödpengar för att framställa professionella tidskrifter och de sedan inte betalar de professionella skribenter som utför hantverket. Ur facklig synpunkt är det helt fel.
Skulle det kunna hända inom till exempel ekonomijournalistiken att en massa kunniga människor skänker bort sitt material för den goda sakens skull? Eller för att det är så himla kul? Nej, knappast. Inte ens inom sportjournalistiken är det vanligt.
I Frilansjournalisten på nätet kan du också läsa om journalisten Marie Björk i Gävle som gett ut boken ”Stolt – 20 möten med kulturpersonligheter från Gävleborg”. En reflektion hon gjorde under sitt arbete med personporträtten:
– Många av de jag intervjuat har talat om att de måste vara entreprenörer för att klara av att leva på sina yrken. Det tycker jag är intressant och jag har verkligen känt igen mig i mina intervjupersoner. Men det har också väckt negativ uppmärksamhet, det anses fult att vara entreprenör och samtidigt hålla på med kultur.
16. november 2011 kl. 17:12
Skrevet af Ulla Lisa
Gitarristen Kee Marcello är en av de nio kulturskapare som delar med sig av sina erfarenheter i vår bok. När han nu ger ut sin självbiografi Rockstjärnan gud glömde (skriven tillsammans med Stefan Johansson) visar han tydligt vad han lärt sig om att skapa uppmärksamhet kring sitt verk.
I TV4:s och SVT:s morgonsoffor, i P1 och i kvällstidningarna. Överallt syns och hörs Kee Marcello. Och precis som i boken berättar han om rockstjärnelivet. Även om dess baksidor och om hur alkohol och droger bokstavligen höll på att ta död på honom. Medias intresse blir naturligtvis inte mindre av att Kee Marcello samtidigt stämmer Europe för 18 år (!) av uteblivna royaltypengar.
På sin hemsida skriver Kee Marcello om en återkommande fråga från journalister under de senaste veckornas intensiva medieintresse:
Är du inte rädd att folk ska tycka att du gör det här bara för att du är bitter?
Kee undrar om samma fråga hade ställts till en delägare i Volvo som blivit blåst på aktieutdelningen. Och fortsätter:
”Tydligen har folk ännu inte accepterat att musicerande kan vara ett ”riktigt” jobb. Någon annan förklaring finns inte. I företagsvärlden blir avtal sällan ifrågasatta, inte ens när rättighetsinnehavaren begått stora misstag, vilket inte är fallet här.
Jag är inte alls bitter. Sanningen är jag aldrig varit mer tillfreds med mitt liv! Jag vill bara ha det som rätteligen är mitt för att kunna fortsätta att leva min dröm.”.
I den drömmen ingår ett skivsläpp från Kee Marcello Band i januari nästa år. Titel: Redux: Europe. Och när det gäller framtiden för Kee Marcello band, som inleder sin turné i samma veva som skivan ges ut, är målet inte blygsamt:
”To baldly go where no band has gone before – the quest for world domination has just begun!”.
(Foto: Michael Johansson)
5. november 2011 kl. 10:58
Ældre indlæg
”Den som gör en resa har något att berätta” är ett tyskt ordspråk. När jag sålunda nyligen var i Düsseldorf, hade jag nöjet se en fantastisk uppsättning. ”Tage Unter” är en pjäs av norrmannen Arne Lygre, som uruppförs just nu. Det i sin tur ledde till att jag bad om ett samtal med Staffan Valdemar Holm, kallad kulturens Mourinho i SvD, den nytillträdde generalintendenten för hela Düsseldorfer Schauspielhaus. Vi fick en intensiv stund tillsammans – Staffan har inte varit ledig en enda dag sedan nyår, så jag känner mig hedrad.
