”Förspilld kvinnokraft?”

Skrevet af Ulla Lisa

I dessa dagar med medias hysteriska fokus på loppisar och vintage, har jag haft anledning att fundera över vad som är kulturskapande och inte, värde och pris.

Jag är uppväxt med en mor som ständigt hade ett handarbete på gång. Det kunde vara vad som helst, från maskeradkostymer till oss barn till det mest pilliga broderi. Och jag minns hur ointressant alla män tyckte att handarbete var för det tog intresset från deras väl och ve… (läs uppmärksamhet). När jag därför går runt på loppisar, vilket jag alltid gillat eftersom jag är uppväxt i återbrukets tecken, blir jag väldigt rörd när jag ser alla handarbeten som säljs för en obetydlig summa.

Alla dessa timmar som spenderats, all kärleksfull omsorg om de mest taffliga motiv och egendomliga färgval, oavslutade stickningar och konstiga lapptäcken, alla påsar med garnnystan som blivit över…är det egentligen resultatet som man ska bedöma?

Jag föredrar att se den oförlösta längtan efter skönhet, efter att skapa något, att få frossa i färger, att få drömma sig bort från en strävsam vardag, att ta ett litet avsteg från det eviga matlagandet, städandet och snytandet av ungar. Den kvinnliga ådran av att ta hand om allt som fanns i hushållet och återanvända det på ett nytt och kreativt sätt. Att föraktfullt kalla detta för ”förspilld kvinnokraft” gör mig rasande. Men eftersom det här med handarbete betraktades som kvinnogöra så fanns det inget pris satt på resultatet och kvinnorna själva skulle aldrig komma på tanken att värdera i pengar det som var deras kreativa ventil. Dessärre har detta synsätt ärvts av våra anmödrar, så vi moderna kvinnor räknar inte heller hur värdefull den kreativa processen är. Jag blir alltid bestört när jag träffar urskickliga personer som inte kan ta betalt för det de gör (därmed inte sagt att allt ska prissättas!!!) Detta av skälet att vi inte lärt oss att värdesätta det själva. Min lilla mamma som sydde ca 80 konstverkslapptäcken sedan hon fyllde 64, sade alltid ”äsch, det är ju bara gamla lapppar!” när vi hänryckt slogs om dem i familjen. Men hallå – mamma som var min förebild, betyder det att det jag gör också bara är ”äsch”…?

Tänk till exempel på de fantastiska amerikanska lapptäcken som nu visas på museer världen runt – betraktas som konstverk, svindyra!

Men var går gränsen mellan handarbete, konshantverk och konst…? När får det kosta? Var går gränsen och vem bestämmer den? Du eller jag…?

Foto: Från Wikipedia, om broderier

Be Sociable, Share!

Opdateret d. 1. juli 2011 i kategorien: Fra Ulla-Lisa Thordens blog . Andre indlæg af

1 kommentar Skriv kommentar

  • 1. Annette Franck  |  2. juli 2011 kl. 21:16

    kære Ulla-Lisa, tack så mycket for din tænksomme beskrivelse og de perspektiver, du tegner. Ja, du har ret: vi er nødt til at sætte pris med omtanke og værdighed, i en hver forstand. Det er næste skridt på vejen. Jeg har stor glæde af din bog (omend ikke i praksis endnu…. giv tid).
    venlig hilsen
    Annette Franck

You must be logged in to post a comment.

Følg kommentarer via RSS

Bøger til selvstændige: